Gick och lade mig igår, skulle upp tidigt idag för att jobba.
Klockan tickade på och sonen kom ner med det ena
ärendet efter det andra. Bortåt tolvtiden kröp sanningen
fram - han ville inte vara ensam hemma idag.

Nåja, det är ju bara att tänka snabbt.
Jag sa till honom att han kan komma till mig på jobbet
när han vaknar och vara där tills han blir less.
Imorse när jag steg upp - klockan 5.15
så dröjde det inte många minuter innan han var nere.

Han var dock inte så sugen på att komma med på en gång
så han stannade hemma och tittade på 112 - på liv och död
via datorn innan han kom till jobbet.

Han har fungerat jättebra på jobbet - han har varit till stor hjälp.
Han var i några timmar innan han promenerade hem igen, nöjd och glad
och med lunchen i magen.
När jag pratade med kollegorna berömde de honom jättemycket
de tyckte att han är så artig och väluppfostrad.
Det är ju bara att tacka och ta emot, det är inte första gången vi hör det.
Det värmer lika mycket varje gång!!
När han sätter den sidan till så kan man inte tro att han har den problembilden
som han faktiskt har. Man har så svårt att se honom få utbrott och kasta saker
omkring sig samtidigt som han skriker och svär...

Nej, nu är det dags att varva ner. Grabbarna är på hockey (som vanligt)
och för mig väntar läggning av lillebror innan jag ska fortsätta skriva
om diagnosen till sonens lärare på skolan.