Nu är julen över och jag har försökt att börja skriva på detta inlägg flera gånger om, men det misslyckas hela tiden. Det är så roligt att läsa andras bloggar - alla är så duktiga på att skriva!
http://www.julbilder.nu/

Julafton firade vi som vanligt hemma, även om den äldre sonen egentligen ville åka till mor eller farförälddrar istället. Men vi gjorde klart för honom redan före jul att vi ska fira hemma eftersom han har tillgång till sitt rum och sina egna grejer hela dagen. Vi slutade att ränna runt som tokar på julafton för några år sedan när vi insåg att hela julafton bara blev en enda stor stressfylld dag. Det var inte roligt.
Istället bjuder vi in mor och farföräldrar samt syskon. Mina syskon firar med oss vartannat år medan makens ena syster brukar arbeta och sedan kika förbi en stund. I år blev det bara mina föräldrar som åt julbord tillsammans med oss. Men det var så mysigt ändå. Makens sida kom efter julbordsätandet, men de hann träffa tomten och fika en massa go´fika.
 http://www.julbilder.nu/


På kvällen när barnen hade gått och lagt sig satte vi oss (jag och maken) med en stor kopp te (kaffe till honom) och konstaterade att barnen var så nöjda med julafton och då känns det så bra i våra föräldrahjärtan. För visst är det så, är barnen nöjda då är vi också nöjda.

En av sonens presenter en MP3 spelare fungerade inte när han tog upp den från förpackningen. Vi åkte förbi till Expert där den var inköpt. Maken sprang in och skulle lämna tillbaka den, efter 40 minuter kommer han tillbaka till bilen - arg var bara förnamnet!! Först har han fått stå och köa i kassan för att få veta att byten ska göras till säljarna i butiken, då får han köa för att ta sig fram till säljaren och när han kommer fram dit så erbjuds han att de kan skicka in den på rep. MEN HALLÅ!!! En ny sak ska inte vara trasig när man tar upp den ur förpackningen. Maken säger att det går han inte med på, han ska ha en ny på en gång. Gissa vad försäljaren säger då?? - då får du återkomma på måndag, vi har så mycket folk här och det tar så lång tid att byta ut den. Jag har inte tid!!!
http://office.microsoft.com/sv-se/images/results.aspx?qu=arg#ai:MM900282749|
Nåja, han var in i måndags och pratade med chefen. Talade om för honom att det är absolut sista gången som han kommer att handla någonting hos dem. En kund som kommer in med en trasig vara är lika viktig som en kund som ska handla.

På juldagen åkte vi iväg till syrran och hennes familj. Egentligen skulle de komma till oss, men eftersom syrran är ganska nyopererad och hade inte provat köra bil sedan operationen ville hon inte börja med att köra 6 mil. Så vi packade ner julmaten och hoppade in i bilen och tillbringade en mycket trevlig juldag hos dem. syrran och hennes man har en pojke som är två år yngre vår äldsta och våra barn leker och har så roligt tillsammans. Dock var vår son på ett ganska dåligt humör, trött när alla spänningar och intryck från julafton lagt sig. Men det fungerade bra iallafall. De lekte både ute och inne, spelade Xbox och fikade. Vi vuxna spelade Sequence och självklart vann vi TJEJER!!!

http://office.microsoft.com/sv-se/images/results.aspx?qu=arg#ai:MM900282749|


Ikväll är det hockeyträning som gäller, trots att sonen har ont i en tå eftersom han fått en puck på skridskon på gårdagens träning. Vi får väl se hur det känns när han får på sig skrillorna. Medan han tränar hade jag tänkt åka till affären eftersom maken kommer ut till ishallen direkt efter jobbet. Vilket pusslande det blir ibland...en åker dit och den andra åker någonannanstans.
http://office.microsoft.com/sv-se/images/results.aspx?qu=ishockey

http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/presenter_adventsljus.jpg

God Jul på er allihop!!

Äntligen JULLOV!!!

Jag jobbade min sista dag i fredags och igår var det sista skoldagen för den här terminen för pojkarna. Det är ett välbehövligt jullov som väntar på dem fastän det blir ruckade rutiner.

Medan pojkarna var på skolan passade jag på att åka till stan. Det är inte ofta som jag åker dit, men det är så mysigt de få gånger som det sker. Jag gillar att strosa själv utan någon väninna med mig som ska gå och titta på en massa saker. När jag har egen tid då vill jag verkligen rå om den själv, utan att göra det andra vill. MIN TID = DYRBAR TID.  Jag kan gå och titta på det som jag vill titta på, om jag bara vill gå genom en affär då gör jag det, om jag vill stå och titta på en tröja i 20 minuter då gör jag det...

På eftermiddagen fick jag ändå skynda mig hemåt eftersom jag skulle gå och möta lilleman när han promenerade hem från skolan, han är ju inte en lilleman längre men kommer alltid att vara min lilleman. Han är ju ändå bara 6 år och då är man inte så stor. Men vad spelar det för roll att det blev lite stressigt när jag gått på stan i flera timmar. Jag och lilleman hann bara hem innan storbror kom hem. Han var inte direkt på sitt bästa humör, först var han sur över att brorsan såg på tv och han var inställd på att spela PS3 och då kunde jag räkna ut att det kommer att vara en "nerverna på kroppen" eftermiddag.

Senare på eftermiddagen gick han ut eftersom han inte fick spela. Efter några minuter kom han in eftersom han hade slagit av sin bandyklubba...Han blev arg för att han inte fick till en fint som han tränade på...undrar just om han kommer att få till den bättre nu utan klubban...

Nåja, det var bara att parera honom hela eftermiddagen/kvällen och idag är han på mycket bättre humör.
Han har sett fram emot att dekorera pepparkakshuset men när jag öppnade paketet så var det i bitar. Han reagerade inte ens utan sa att då får vi sätta ihop den till något annat istället. Jag byggde ihop den i tron att det skulle bli ett skepp men när sonen kom och tittade på den tyckte han att vi skulle vända på den igen och vips blev det en liten stuga med tak. Nu är den dekorerad, snön är lagd runtomkring och tomtarna har bosatt sig i den. Utanför gården står till och med ett pepparkaksbord tillverkat av sonen.

Nåja, nu är han på väg ut i snön och skotta uppfarten. Jag ska starta igång med lite julbakning och ikväll ska vi försöka få upp julgranen. Det är härligt att vara ledig och ta dagen som den kommer.

Jag gillar att läsa bloggar som skrivs av föräldrar till barn med NPF diagnos. Det är "kul" att känna igen sig, ibland är det föräldrar till barn som är yngre än min son och det slår mig att vi hade så där för några år sedan. Ibland är det barn som är äldre än min son och om några år så kanske jag känner igen mig i någonting annat. Ibland är det föräldrar som beskriver tuffa skolsituationer och vardagssituationer som jag inte alls känner igen utifrån vår egen situation.

Jag har nyligen börjat med min blogg och jag försöker att vara väldigt noga med att inte lämna ut sonen för mycket. För hur kommer det att påverka honom i framtiden? Om jag lyfter fram varenda negativ sida som finns med honom, hur kommer det att lyfta honom i vuxen ålder? Lite att fundera kring...

Jag har även under årens lopp mött människor som i sin yrkesroll sagt att de tycker att jag ska hålla i föreläsningar eller skriva en bok om hur jag tänker och agerar kring sonen och hans diagnos. Men även här kommer min fundering kring framtiden, om jag står och föreläser för andra människor - för mig okända människor - hur påverkar det sonen. Jag måste ju dela med mig av våra personliga erfarenheter och om man vrider fram tiden tio år och han ska ut i arbetslivet. Vad händer då? Tänk om man själper för honom istället för hjälper. Därför känns det ganska bra att skriva en blogg där jag inte utelämnar honom allt för mycket.
Är det någon fler som tänker samma tankar?

Jag har inte idats ta fram alla våra julgrejer ännu, många saker är uppackade på vardagsrumsbordet på övervåningen. Igår hade sonen varit bland julgrejerna och tittat, han hade sett att en jultavla låg med motivet mot golvet. Kan ni gissa vad han gör då?? Jo, han kliver på den. Han tänkte inte på att glaset till tavlan går sönder om man kliver på den även när det är neråt. Ibland blir jag så förvånad över hur han tänker.
http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/Sprucket-glas.jpg

Han hade väldigt svårt att somna på kvällen och det slutade med att jag gick upp och vi hade ett väldigt givande samtal. Vi har alltid haft en dialog med honom om hans diagnos men det är inte så ofta vi har så här bra samtal som vi hade igår. Det kommer många frågor och ännu fler reflektioner från honom.
Han berättade att när han pratar med de i klassen om hur det känns när han blir arg så brukar han säga att det blir alldeles svart och han kan inte styra kroppen.



I större delen av Sverige verkar det som att det har snöat, så även hos oss. Igår skottade jag och minstingen uppfarten när vi kom hem från jobbet och skolan. På kvällen gick sonen ut när lillebror tittade på tv och själv passade jag på att åka till affären. Just när jag är på väg till bilen ser vi att plogbilen är på väg. När jag kommer hem är plogvallen bortskottad av sonen. Han har alltid gillat att skotta snö och fixar det helt galant!
Imorse när jag skulle ut med hunden höll jag inte på att ta mig ut genom dörren, för det första hade den fryst och när jag väl lyckades tackla upp den så var blev det märken i snön efter ytterdörren. När fadern i huset skjutsade sonen till skolan passade jag på att börja med nästa varv med snöskottning. Medan jag har varit på jobbet har han hunnit med ytterligare ett varv till.
Jag vet inte vad jag gillar mest - snöyra eller kylan. Först har det varit -20 grader hur länge som helst och när det ger sig då blir öser snön ner istället...

http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-7496.html

Idag har jag jobbat min sista dag på mitt vikariat. Det blev många kramar av fina kollegor. I januari börjar jag på nästa ställe och då får jag gångavstånd till arbetet. SKÖNT!!!

Ett kort inlägg

I morgon väntar en jättetidig morgon, uppe före tuppen - närmare bestämt 4,30 eftersom jag börjar klockan 6. Det är liite väl tidigt för min smak men det är sista öppningen för året!

Dagens innebandy turnering har gått bra enligt sonen. Jag har inte hört något från skolan så jag utgår ifrån att de har samma uppfattning. Sonen var så nöjd med att han hade gjort flera mål, ribbträffar, stolpe ut, kryssribba ut mm mm mm. Det värmer i mammahjärtat när han känner sig duktig!

Dagens målvaktträning gick också bra. Även om han tyckte att han var alldeles för trött för att orka med målvaktsträningen efter en hel innebandyturnering. Det enda som han inte gillade på träningen, men som han berättade helhjärtat om var elefanthockeyn. För dig som inte vet vad elefanthockey är så är det en hög med målvakter som spelar match mot varandra iklädda sina målvaktsutrustningar! Jag ser fram emot att se detta med egna ögon någongång när jag har äran att följa med honom till träningen.

Nu är det dags att tala förstånd med kudden!

God natt!

Idag när grabben kom hem från hockeyträningen var det minst sagt en sur kille som kom in genom dörren. Vi har som regel att han ska duscha före han äter middag. En gång har vi gjort misstaget att låta honom äta före han duschar och numera är det konstant tjat om att han ska äta först för han håller ju på att svälta ihjäl och kommer att döööö om han inte får äta på en gåååång. Men jag är alldeles övertygad om att han kommer att överleva duschen före maten men är inte lika säker på att vi kommer att överleva maten med honom oduschad om några år... ;-)

Efter lite bök och stök och smällande och stampande lyckades han dock duscha och käka middag. Sedan var det dags att göra om mattetestet som han hade totalt misslyckats med. Killen är en hejare på matematik så jag förstår egentligen inte hur han lyckats att misslyckas så totalt. Han måsta ha varit ordentligt okoncentrerad, han hade nämligen bara 2 rätt på hela provet...Vilken tur att han har en mamma som sätter sig med honom och gör om provet (även om han inte tycker det). Matten gick tungt och det var mycket protester, han skulle inte göra läxan och lärarna var bara skit osv osv osv. Det gäller att hålla lugnet när han gapar och skriker för att själv hålla lugnet. Inte det lättaste alla gånger.

Nåja, efter många om och men visade sig att skon klämde ju inte alls vid läxläsningen. Utan han var sur för att han inte fått fara iväg och vara domare på en innebandyturnering. Han var inställd på att få göra det och det visade sig att så blev inte fallet. Jag vet egentligen inte vad som har hänt men han var jättebesviken eftersom tre andra killar i klassen fått göra det istället. Det enda som jag kan göra är att stötta honom och sätta ord på känslorna samtidigt som jag försöker att förklara vad jag tror har hänt när de andra killarna blivit utvalda. Men det är inte lätt när man själv inte heller vet.

Nu har vi skickat honom i säng, han hade svårt att somna igår och var uppe till elvatiden någongång. Nu ligger pojken och varvar ner med en bok i sitt rum innan det är dags att sova. Jag hoppas att han har lättare att somna ikväll.

Lucia och öppet hus.

Varje år brukar barnens skola ha öppet Hus den 13 december, då bjuder årskurs 6 på luciaföreställning, det finns pyssel i några klassrum och årskurs 4 eller 5 säljer fika. Ett väldigt uppskattat arrangemang!

Även vi brukar vara på denna kväll men vi stannar sällan någon längre stund. Det tar på krafterna för oss allihopa! Vi började med att titta på det vackra luciatåget, jag, maken och lillebror satt tillsammans medan den andra sonen valde att sitta med sina klasskamrater. Otroligt nog stannade han kvar efter luciatåget och väntade på oss!!

När vi gick från föreställningen stod nästa "publikhord" och väntade på att få komma in till gympasalen. Fastän det stod massor av folk i korridoren gick det jättebra. Sonen frågade om vi kunde köpa fika i matsalen men vi sa att vi köper fika längre fram eftersom det är så mycket folk vid matsalen. Egentligen hade han hunnit ställa in sig på att äta i matsalen före han ens frågade, men trots vårt svar så blev han bara lite irriterad och vi fortsatte längre bort.

När vi är på väg och köpa fika kommer sonen på att han hade läxa som skulle tas med hem...den måste man ju hämta...hux flux skuttade han iväg mot andra hållet jämfört med oss så det var bara att styra om kosan. Han hämtade läxan och skuttade vidare. Det var många saker som for fram och tillbaka hos honom så det var lite jobb har hålla fokus åt honom. Men till slut fick vi vårt fikabröd, han hittade världens största "mockaruta" som han mumsade på så gott. Efter lite fika i magen var lillebror sugen på att pyssla, medan jag och lillebror pysslade väntade sonen och pappa bakom - han ville INTE pyssla. Det var ju för småttingar... Vilken tur att sonens förra lärare kom och pratade en stund - då gick tiden snabbt.
Vi saknar henne i sonens skolgång!

Nåja, vi är hemma igen men han har så svårt att varva ner. Tyvärr är han ännu vaken och "kan inte sova!"
Men det löser sig nog.

Förutom en massa lussande har jag och lillbror även hunnit vara iväg med hunden till veterinären. Eftersom sonen inte visste om att hunden skulle åka till veterinären (det blev en aning akut) så tänkte jag att jag ringer och talar om för honom var hunden är när han kommit hem från skolan. samtalet går ungefär så här:

- Hej, det är mamma!
- Hej
- Saknar du någon hemma?
- ...(tänker)....näää, hurså?
- hunden är ju inte hemma.
- är han inte???

Hoppas att ni andra också har haft en trevlig lucia.

"kan/vill du" eller "Nu ska du"

Har ni någongång tänkt på hur ni talar till era barn med diagnos? Själv talar jag om vad jag förväntar mig av honom istället för att fråga om han kan/vill. Idag blev det ett klockrent exempel:
- Gå och hämta XXX(lillebror) från XXX(kompisens namn)
- Varför?
- För att jag lagar middag just nu och hinner inte göra det själv.
- Varför kan vi inte ringa och be honom komma hem?
- därför att jag har bett dig gå och hämta honom.
- OKEJ!! (surt)

Om jag hade frågat "kan du hämta XXX från XXX" då hade han svara NEJ! och då hade jag stött på patrull på en gång. Genom att fråga ger jag honom möjlighet att välja bort det som jag förväntade mig av honom.

Vissa gånger när jag måste vara tydlig med honom tycker jag att jag känner mig så otrevlig. Det är ju så mycket trevligare att fråga Kan du istället för att kommendera, men när det inte fungerar har man inget annat val. Det är svårt att prata med någon som har svårt att "läsa mellan raderna". Om jag frågar Kan du skicka ketchupen så har jag faktiskt gett honom en valmöjlighet att säga Nej, det kan jag inte. Att jag vill ha ketchupen spelar ingen roll...

Jag läser alldeles för ofta om barn som inte får den hjälp som de behöver i skolan, om skolor som inte har förståelse att möta våra barn och utmana dem utifrån deras förutsättningar.

Jag är så glad över att sonen har fått en skolstart som inte hade kunnat bli bättre. Han har haft en underbar lärare med ett stort engagemang och hjärta. Det hon gör är väl genomtänkt och jag kan inget annat än höja henne till skyarna. Hon har tagit sig tid att förklara för sonen när det blir fel, hon har alltid varit tydlig med det hon förväntat sig av honom. Hon och jag har haft en konstant dialog mellan varandra där vi analyserat tillsammans för att hitta nya infallsvinklar. Hon har ringt mig när det har hänt grejer på skolan för att tala om vad som har hänt och hur de har löst situationen, hur tanken är i fortsättningen. Om det är en period när många incidenter skett har hon pratat om det också. MEN, framförallt hon har inte bara ringt om de negativa sakerna. Hon har ringt om de positiva också, hon ger beröm på skolan och sedan ringer hon mig och ber mig uppmärksamma det hemma också. Gissa om pojken växer när han känner att han blir sedd även när bra saker händer.

Nu har han en annan lärare, även hon är duktig. Men det finns saker som måste förbättras. Pojken blir äldre och äldre och någonstans förväntas det att han ska ta mera ansvar själv. Men hur ska man kunna ta mera ansvar själv när man inte är där ännu? Hur ska han kunna ta mera ansvar för läxan när han vet vilka sidor han ska läsa och vad han ska göra med glosorna men böckerna är kvar på skolan? Vi har bestämt att han ska stanna kvar i klassrummet efter skolan varje dag för att få veta om han ska ha med sig några skolböcker den dagen och läraren ska skriva i en läxbok vilken läxa han har.

Hur gör vi med läxorna här hemma?

På hans schema för veckan skriver jag in läxorna som jag vet ska komma under veckan. Sedan har han lappar på frysdörren. På ena står det ATT GÖRA och på den andra FÄRDIGT. de läxor som han måste göra står under att göra och när en läxa är färdig flyttar han över den till färdigtkolumnen. Enkelt och tydligt.
exempel:

ATT GÖRA                                              FÄRDIGT
Träna glosor                                              matteborgen
läs 15 minuter

Förändringar

Oj, det finns så mycket att skriva om så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja (eller fortsätta). Detta med blogg är så nytt för mig, vi får väl se hur det slutar.

Just nu är mina tankar kring förändringar. De senaste veckorna (många veckor) har varit oroliga och det är ett återkommande fenomen. Varje år vid den här tiden brukar grabben vara oroliga där mycket händer var han är inblandad. Varför blir det så just nu? Är det någon som känner igen sig i detta?
Jag har mina funderingar kring detta och jag tror att följande påverkar honom:

1. skolan har varit igång under några månader och då dyker höstlovet upp och senare kommer även jullovet. Min son ser fram emot de välbehövliga loven precis som sina klasskamrater men när de kommer innebär det förändringar från invanda rutiner.
2. vintern kommer och naturen förändras. Från höstens färger till vinterns snötäcke.
3. Vi måste ha mera kläder på oss. Vi bär in sommarkläderna i förrådet och tar fram tjocka jackor, täckbyxor, vantar, mössor mm. Det är inte bara ytterkläderna som förändras, man måste ha på sig långkalsonger under byxorna för att inte frysa bort. 
4. Julen närmar sig. Även om sonen är 11 år ser han fram emot julen med spänning. Men även här sker en stor förändring när vi tar fram julsakerna och pyntar våra hem.

en vecka på kylskåpsdörren

Vi har testat att strukturera upp veckan på olika sätt. Vi har testat magnettavla med en tydlig markering för varje dag, vi har testat att skriva på papper osv. Just nu har vi en tavla som man skriver på med whiteboardpenna. Tisdagen på schemat ser ut så här och övriga veckodagar håller samma upplägg:

skola 8.15-14.15
elevens val

tr. hockey
16-17
s. 15.40

matteläxa

Sonen har vet vad allting betyder men för er förklarar jag bättre. Högst upp under veckodagen står det hur lång skoldagen är och om det händer någonting speciellt under skoldagen. När det är elevens val vet han om att han måste ta med sig gymnastikkläder. Sedan har han hockeyträning klockan 16-17 med samling 15.40. På kvällen är det dags att göra matteläxan.

Informationen på schemat är kort och ska ge honom en struktur på de viktiga momenten under dagen.
Han vet om att han får middag efter träningen och det behöver inte skrivas upp.

Gör ni aldrig någonting spontant, hur orkar ni?

Jag har alltid varit öppen med min omgivning om att jag har en son med diagnos. Jag har ofta berättat om hur vi tänker och agerar kring honom och förklarat vikten av bland annat tydlighet och vikten av att förbereda honom inför förändringar. Hur han mår bra av fasta regler och rutiner mm.

När jag pratar med människor runt omkring mig som inte känner mig och min familj allt för väl, brukar ibland denna fråga komma:  "Gör ni aldrig någonting spontant? Hur orkar ni?
Jag har aldrig hört någon ställa den frågan till en förälder till ett barn utan NPF diagnos.

Vad förväntas jag svara på frågan? Nej vi gör aldrig någonting spontant. Vårt liv är utstakat in i minsta lilla detalj och banne den som kommer och förstör vår plan. Det händer aldrig några oförutsedda händelser i vårt liv och vi orkar absolut inte ta hand om våra barn...Är det det svaret som förväntas?

men självklart är även vi spontana men det spontana kräver en viss förberedelse och en stor lyhördhet av oss vuxna för att få det att fungera. Även vi kan vakna en söndagmorgon och komma på att vi är sugna på att åka till IKEA, men med rätt förberedelse fungerar det ganska bra. MEN DET GÄLLER ATT LIGGA STEGET FÖRE.

Självklart orkar jag! Även om jag ibland är jättetrött och slut, men vilken förälder är inte det? Ibland vill jag också kunna leva ett liv utan lika stor vikt på tydlighet som vi har, men så ser inte vårt liv ut. Vi lever tydligt för att må bra och orka.

det första blogginlägget.

Mitt mål med den här bloggen är att skriva om mina tankar och ideer kring mitt eget liv men två söner där den äldre har diagnos ADHD. Jag hoppas med denna blogg kunna hjälpa andra som möter barn med diagnos.

Jag väljer att inte använda min familjs namn för att skydda sonen. Jag vill inte hänga ut honom med namn och bild eftersom jag inte vet vilken påverkan det har för honom den dagen som han är vuxen och exempelvis står på en arbetsintervju eller liknande. Jag försöker inte dölja hans funktionshinder, tvärtom jag är väldigt öppen och ärlig med omgivningen.

Vår son är en glad och positiv 11 årig kille som var färdigutredd när han fyllde 7 år. Efter väntetiden gick själva utredningen snabbt. Jag lade ner mycket tid och energi på att ge en så bra bakgrund som möjligt samtidigt som min sons lärare också var väldigt tillmötesgående.