Hur har familjer med "normalfungerande" barn det? Just nu sitter jag och skriver på ansökan för vårdbidrag och en tanke som slår mig är hur andra familjer har det.

Är det bara vi som hela tiden måste ligga steget före?
Som måste planera och förbereda varje detalj i vårt liv?

Jag tror(vet) att väldigt många föräldrar gör allt för sina barn. Men hur många vrider och vänder på sig själv för att få en fungerande vardag? För mig sitter det i "ryggmärgen" att alltid ligga steget före storebror, undvika onödiga fallgropar genom att förbereda honom på vad som komma skall.

På måndag påbörjar vi vår semesterresa, en resa till barnens kusiner som bor långt härifrån. Redan nu vet jag och min man om att vi kommer att kunna köra max 2h mellan varje paus. Innan vi åker vidare från en paus är det dags för en obligatorisk kissning oavsett om man kissade 20 minuter tidigare eller inte.
Vi vet om att vi måste tala om att nu ska vi köra si och så långt, sedan ska vi stanna och äta/köpa glass/ kissa eller vad som är målet.
Vi vet om att när vi startar från vårt hem måste vi i förväg förklarat för storebror hur vi kommer att göra, hur långt vi ska åka innan varje paus och var vi ska stanna. Vi kommer att övernatta halvvägs och eftersom det är ett nytt ställe brukar jag och maken vara tvungna att splitta på oss. Maken tar storebror och inspekterar området, om storebror är på humör får lillebrorsan följa med - annars går vi allihop tillsammans senare.

Vi vet att vi måste ha vissa förberedelser för att få en bra resa, vi vill ju att båda barnen ska ha positiva minnen från sina semestrar!

JUST NU

Barnen bygger med lego och håller sams för en gångs skull (eller iaf just den här minuten)

Diskmaskinen brummar i bakgrunden medan den håller på att rengöras.

Dragkedjan i något klädesplagg klingar i tvättmaskinen medan kläderna snurrar runt.

Maken har monterat takräcket på min bil.

Ikväll väntar grillade kotletter och potatissallad, kanske en cider eller två till det.

Ibland är lördagar härliga!

När tankarna flyger omkring

Det finns massor av böcker om ADHD att läsa (även om Asperger), men en rubrik som har fastnat i mitt minne är "ett barn i varje klass". DVS, i snitt finns det en i varje klass som har denna diagnos och då ställer jag genast följdfrågan - varför i hela H-vetet blev det just VÅR son????

Jag är inte religiös eller tror på övernaturliga fenomen, men ibland funderar jag på om det ändå finns någon som styr och ställer över oss. Är det verkligen bara ett stort sammanträffande att jag före den första utredningen av sonen hunnit arbeta inom förskola, skola och fritidshem. Jag har utöver detta arbetat inom särskolan och lärt mig massor om olika funktionshinder men framförallt förhållningssätt och hjälpmedel.
När diagnosen kom på sonen satt jag redan på massor av kunskaper.

Under mina år i särskolan har jag mött barn med autism och har alltid tyckt att denna diagnos är jättesvår att förstå. Var det därför som asperger diagnosen kom senare - jag var inte redo för den ännu. Nu har jag sett hans problematik och när jag läser om diagnosen förstår jag bakgrunden till den. 

Men fastän jag har denna bakgrund kan jag inte låta blir att fundera, varför är vår son "ett barn i varje klass"? Varför får han inte vara som alla de andra barnen i klassen.

fortsättningen

Hmm, det blev tydligen censurerat - min och maken kväll. Det var ju inte meningen så nu kommer fortsättningen.

I helgen har jag och maken skaffat oss lite vuxenpoäng, eller kanske varit galna ungdomar på nytt. Vi lämnade barnen till mormor och morfar och sedan körde vi till min moster och hennes man. Vi åt gott och drack ännu godare. Sedan skjutsades vi till den lokala puben, som slår upp sina "dörrar" en gång om året och bjuder på levande musik, bar och mygg (myggen är gratis). Vi satt och surrade en stund, jag och maken kände ingen där men hade roligt iaf. Eftersom vi är den yngre generationen kan vi inte dansa (annat är disco), men moster och hennes man skickade upp oss på dansgolvet. Vi hade hur roligt som helst, dansade och pussades och bara skrattade. Ibland fick vi stanna upp och hämta andan eller vänta att golvet slutade snurra. HA HA HA!!

Puben slutade kl.01 och då hittade vi en skjuts till den första efterfesten. Gubbarna badade i poolen en stund innan vi cyklade (i ösregn) till grannbyn där vi stannade till hos några bekanta till moster. Maken hittade diket två gånger på hemfärden och mosters man besökte diket en gång. Jag och moster skrattade så mycket när vi cyklade, så det är helt otroligt att vi inte ramlade av våra cyklar. Halv fyra stod i köket hos moster och stekte hamburgare och sedan var det god natt.

Sedan väntade en ordentlig sovmorgon, eller vad det nu blir när man är uppe till tidiga morgontimmarna. Jag steg upp efter tolv och maken sov till två!! Vilka ungdomar vi är...

Men det är så otroligt roligt att vara tokiga ibland. En helkväll med dans, pussar och skratt gör så otroligt mycket för orken. Att jag ännu har ont i ryggen av allt cyklande och dansande är smällar man får ta.


http://office.microsoft.com/sv-se/images/festligheter-CM079001933.aspx?qu=fest#ai:MC900438380|

Kolla, jag hittade mitt inlägg!!! Glad igen.

Just nu sitter jag och läser om Aspergers Syndrom. Det är så otroligt intressant, vissa saker känner jag igen på sonen men andra stämmer inte alls in på honom. Jag förstår att psykologen tyckte att han var en klurig kille att "få rätsida på". När jag sitter och läser kan jag inte låta bli och tänka, vilken TUR vi faktiskt har haft! Det hade kunnat vara så mycket värre än det faktiskt är. Visst har han sina svårigheter - men de hade kunnat vara betydligt större också - fastän de problem som han har påverkar han och oss otroligt mycket iaf. (någon som förstod något alls av det...;-)

Idag känns det som att jag förstår honom en aning bättre, det står många praktiska exempel i boken hur man kan arbeta med olika problemområden. Bland annat detta:
Om barnet har svårigheter att läsa av ansiktsuttryck, låt barnet klippa ut olika ansikten ur en tidning (ex. glada) och gör ett collage av det. Prata och jobba visuellt med
1) vad gör mig glad?
2) vad gör andra glada?
3) vad kan jag göra för att få andra att bli glada.
Korta och konkreta exempel. Allting skulle vara visuellt men man ska alltid börja med barnet först.

http://office.microsoft.com/sv-se/images/kanslor-CM079001910.aspx


I helgen har jag och maken skaffat oss lite vuxenpoäng, eller kanske varit galna ungdomar på nytt. Vi lämnade barnen till mormor och morfar och sedan körde vi till min moster och hennes man. Vi åt gott och drack ännu godare. Sedan skjutsades vi till den lokala puben, som slår upp sina "dörrar" en gång om året och

trist med blogg

Jag skrev ett inlägg för en stund sedan och när jag skulle publicera inlägget så försvann det. Plötsligt var jag inte inloggad längre. SKUMMA BLOGG!! Det är så tråkigt när det inte fungerar att jag har lust att sluta att blogga öht. Det är inte heller första gången som detta händer.
Ena stunden är jag inloggad, men inte nästa!

:-(