Jag gillar att läsa bloggar som skrivs av föräldrar till barn med NPF diagnos. Det är "kul" att känna igen sig, ibland är det föräldrar till barn som är yngre än min son och det slår mig att vi hade så där för några år sedan. Ibland är det barn som är äldre än min son och om några år så kanske jag känner igen mig i någonting annat. Ibland är det föräldrar som beskriver tuffa skolsituationer och vardagssituationer som jag inte alls känner igen utifrån vår egen situation.
Jag har nyligen börjat med min blogg och jag försöker att vara väldigt noga med att inte lämna ut sonen för mycket. För hur kommer det att påverka honom i framtiden? Om jag lyfter fram varenda negativ sida som finns med honom, hur kommer det att lyfta honom i vuxen ålder? Lite att fundera kring...
Jag har även under årens lopp mött människor som i sin yrkesroll sagt att de tycker att jag ska hålla i föreläsningar eller skriva en bok om hur jag tänker och agerar kring sonen och hans diagnos. Men även här kommer min fundering kring framtiden, om jag står och föreläser för andra människor - för mig okända människor - hur påverkar det sonen. Jag måste ju dela med mig av våra personliga erfarenheter och om man vrider fram tiden tio år och han ska ut i arbetslivet. Vad händer då? Tänk om man själper för honom istället för hjälper. Därför känns det ganska bra att skriva en blogg där jag inte utelämnar honom allt för mycket.
Är det någon fler som tänker samma tankar?
Jag är också lite tveksam i vad som är positivt och negativt i den bemärkelsen. Det är en hårfin balansgång. Hur många läser bloggen och vet vem man är? Hur många kommer att fundera på det om 20 år? Då kanske alla skriver om sitt liv med tanke på vad alla ungdomar själva lägger ut på FB och liknande sajter.
SvaraRaderaNej, det är verkligen svårt. Samtidigt vill ju iallafall jag berätta så pass mycket att det kan vara till hjälp för andra i samma situation som inte hittat sina verktyg, för att andra ska kunna känna igen sig och slippa känna sig ensamma i det som är jobbigt.
Jag vill ju även att jag ska kunna få det förtroendet av mina läsare så jag ska kunna få tips och råd i det som inte jag har kommit på hur jag ska lösa.
Att se att det finns fler som har en dålig dag ibland, att man vet att det finns fler...att man inte är ensam.
Jag försöker att att hitta balansen, men ibland vet jag inte om jag sagt för mycket. Det är ju lite olika var man sätter sin egen gräns för integritet också.
Jag försöker att gå på magkänslan och hoppas det blir bra.
Ojdå, det blev ett långt inlägg :-\
Ha en fin fortsättning på dagen och tack för din kommentar hos mig//vänliga hälsningar, Lena!
jag kan bara hålla med dig, det ÄR en hårfin balansgång och det enda som man kan gå på är magkänslan. Samtidigt tror jag också att det är viktigt att inte publisera ett inlägg som man tvekar kring - då är det bättre att avvakta och tänka igenom inlägget.
SvaraRadera