Har ni någongång tänkt på hur ni talar till era barn med diagnos? Själv talar jag om vad jag förväntar mig av honom istället för att fråga om han kan/vill. Idag blev det ett klockrent exempel:
- Gå och hämta XXX(lillebror) från XXX(kompisens namn)
- Varför?
- För att jag lagar middag just nu och hinner inte göra det själv.
- Varför kan vi inte ringa och be honom komma hem?
- därför att jag har bett dig gå och hämta honom.
- OKEJ!! (surt)
Om jag hade frågat "kan du hämta XXX från XXX" då hade han svara NEJ! och då hade jag stött på patrull på en gång. Genom att fråga ger jag honom möjlighet att välja bort det som jag förväntade mig av honom.
Vissa gånger när jag måste vara tydlig med honom tycker jag att jag känner mig så otrevlig. Det är ju så mycket trevligare att fråga Kan du istället för att kommendera, men när det inte fungerar har man inget annat val. Det är svårt att prata med någon som har svårt att "läsa mellan raderna". Om jag frågar Kan du skicka ketchupen så har jag faktiskt gett honom en valmöjlighet att säga Nej, det kan jag inte. Att jag vill ha ketchupen spelar ingen roll...
Ler igenkännande...
SvaraRaderaNej inga valmöjligheter om det kan undvikas, om man inte har gott om tid eller när det inte påverkar en massa annat som ska ske.
Det får ju isåfall vara kaka eller bulle, rita eller bygga lego. Det går ju oftast bra, iallfall för oss.
Underliggande känslor och meningar går ju oftast obemärkt förbi!
Önskar en fin dag//Lena