Det finns massor av böcker om ADHD att läsa (även om Asperger), men en rubrik som har fastnat i mitt minne är "ett barn i varje klass". DVS, i snitt finns det en i varje klass som har denna diagnos och då ställer jag genast följdfrågan - varför i hela H-vetet blev det just VÅR son????
Jag är inte religiös eller tror på övernaturliga fenomen, men ibland funderar jag på om det ändå finns någon som styr och ställer över oss. Är det verkligen bara ett stort sammanträffande att jag före den första utredningen av sonen hunnit arbeta inom förskola, skola och fritidshem. Jag har utöver detta arbetat inom särskolan och lärt mig massor om olika funktionshinder men framförallt förhållningssätt och hjälpmedel.
När diagnosen kom på sonen satt jag redan på massor av kunskaper.
Under mina år i särskolan har jag mött barn med autism och har alltid tyckt att denna diagnos är jättesvår att förstå. Var det därför som asperger diagnosen kom senare - jag var inte redo för den ännu. Nu har jag sett hans problematik och när jag läser om diagnosen förstår jag bakgrunden till den.
Men fastän jag har denna bakgrund kan jag inte låta blir att fundera, varför är vår son "ett barn i varje klass"? Varför får han inte vara som alla de andra barnen i klassen.
Jaa du vännen, den sorgen gäller nog oss alla som har dessa barn. Det är stundom så tungt att tänka på ala dessa "om inte om varit" och "varför, varför just vi/vårt barn". Jag har tänkt på detta så många gånger och tycker nog att livet är bra orättvist ibland och att jag inte orkar ta in allt som denna diagnosen innebär. Men nu har det ju gått lite över ett år sedan det kom på pränt för vår del och det blir lättare med tiden. Men nog måste man igenom denna sorgeperiod, det kan man nog inte klara sig undan och ska nog inte heller. Visst kommer de där tankarna till och från, men inte med samma intensitet som i början.
SvaraRaderaDet är tufft att ha ett barn med handikapp/funktionshinder och att sticka under stol med att man önskade annorlunda är ingen idé. Även om man älskar sitt barn mest på jorden eller kanske just därför blir det tungt att bära.
Hopppas att ni hittar ert sätt att komma igenom och bearbeta detta, för inte får man nån hjälp av proffs på sånt, iallafall vad jag vet om!
En tröst för mig har just varit dessa bloggar, med de bloggvänner i samma sits som förstår vad jag går igenom och sidan på FB som heter hjärtefrågor NPF. EFtersom jag är ensam förälder så har jag ju ingen hemma att dryfta allt detta//Lena